Det står snabbt klart att man behöver en hel del högskolepoäng i bagaget för att kunna ta till sig innehållet i Regeringens utbildningsproposition 2008/09:175 till Riksdagen. Det digra dokumentet inleds med en sammanfattning som rivstartar med följande stycke:

“I propositionen föreslås att ett universitet eller en högskola som omfattas av högskolelagen eller en enskild utbildningsanordnare som har fått tillstånd att utfärda examina får utfärda en gemensam examen tillsammans med ett universitet, en högskola, en enskild utbildningsanordnare som har fått tillstånd att utfärda examina eller ett utländskt lärosäte som inte är en fysisk person.”

Aldrig förr har något så enkelt förklarats så krångligt med så oklar anledning. För det kan väl inte vara så att syftet är att de stackars riksdagsledamöterna inte ska veta vad de röstar igenom? Språket slits sönder av paranteser och siffror, källhänvisningar och omständliga meningar. Det är vidrig läsning.

Under punkt 4, politikens inriktning tar sig texten plötsligt. Häpnadsväckande tydligt och med självdistans beskrivs den svenska situationen i konkurrensen om global talang. Jan Björkund verkar se vår obetydlighet och förhåller sig till den. Lite grann som en lax under björnens ramar.

Givetvis faller målsättningen om att locka utländsk kompetens till Sverige på sin egen orimlighet. Vem vill frivilligt bo i ett land där det är vinter åtta månader om året, oavsett politiska förutsättningar? Men textmässigt anar man en uppryckning.

Författarna använder sedan avsevärt med plats för att förklara att den internationella konkurrensen har ökat, att svenska studenter och lärare behöver utlandserfarenhet och att den svenska utbildningen måste ges en tydligare internationell inriktning. Samt att vi behöver kunna locka hit utländsk kompetens.

Nej, Jan Björklund. Helhetsintrycket är inte tillräckligt starkt. En språkmässig uppryckning från punkt fyra kan tyvärr inte rädda den knappt läsbara inledningen, eller faktumet att propositionen var minst 30 sidor för lång. Insikten dröjer sig kvar, pockar på uppmärksamhet: Kanske hade författaren behövt studera längre utomlands?

Det har tagit Kulturutredningen ett och ett halvt år att författa betänkandet som i februari i år lämnades över till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Schmolitik har väntat ivrigt på denna milsten inom den svenska moderna politiska litteraturen och har nu nöjet att recensera verket till både form och innehåll.

Betänkandet inleder med rubriken ”Grundanalys” som i sin enkla kraftfullhet och sin inkapslade spänning omedelbart lockar till ytterligare läsning. Spänningen dalar något redan efter den första sidan då läsaren tvingas på reklam om formgivare och förlag. Onödigt och lismande, anser jag, då ett verk av denna magnitud givetvis marknadsför sig självt.

Men sedan, precis när intresset svalnat något: Ett personligt brev till Lena Adelsohn Liljeroth och återigen har man fångat läsaren i sitt garn. Inget mindre än ett retoriskt mästerligt grepp. Genom brevet utvecklas relationen mellan författarna och ministern. Det rent mänskliga förkroppsligas och lägger myndigheten och politiken i en behaglig, och nödvändig, skugga.

Språket i brevet är stramt och nyanserat, inte olikt ett torrt vitt vin av bättre kvalitet. I brevet lämnas ett stort ansvar för att hålla intresset uppe åt läsaren, dels tack vare ett rikt utbud av namn, såväl kända som okända och dels genom att man, till synes utan annat uppsåt än att förvilla läsaren, kastar fram en stor mängd datum.

Vitt vin eller ett betänkande?

Ett annat djärvt grepp märks redan i innehållsförteckningen där man ömsom har använt höger- och ömsom vänstermarginal. Det är vackert, väldigt vackert och när man scrollar ner snabbt blir symmetrin slående uppenbar. Det är en balans här, vill författarna med största säkerhet säga, i texten såväl som i kulturlivet i stort.

Sammanfattningen inleder djärvt med meningen: ”Kultur är de mönster som vi människor skapar för vår samvaro”. Så vackert och insiktsfullt att man vill plocka ut den meningen och ta med sig hem. Kanske brodera på en kudde. Eller bara fästa med magneter på kylskåpet.

Men samtidigt, i ljuset av denna inledning, blir kritiken oundviklig och i sammanhanget nästan generande uppenbar, för alla som liksom vi dansar runt i kulturens vardagsrum:

Hur ska denna nästan obehagligt höga nivå för såväl språk som dramaturgi och samhällsfilosofi kunna upprätthållas i 296 sidor?

Våra farhågor kommer snabbt på skam. Den första delen av betänkandet håller faktiskt samma nivå, inte minst på grund av att man förtydligar ett antal kulturpolitiska mål utan att hemfalla till en förflackning av den bitvis, för lekmän, fullkomligt obegripliga prosan.

Nej, målen som kommer i punktform, liksom pistolkulor, är spännande. Ibland nästan olidligt spännande. Som exempelvis under punkt tre när författarna med en befriande uppkäftighet uppmanar hela det politiska etablissemanget att äta upp kulturen som en åttaarmad bläckfisk. Och sedan, precis när man anar att upproret väntar bakom hörnet, gör författarna en tvär gir och avslutar med den formidabelt intelligenta meningen:

”Eftersom det är en fråga som inte kan göras enbart utifrån det kulturpolitiska perspektivet tar vi dock inte ställning till vilka alternativ som kan vara mest attraktiva och möjliga.”

Huvudtexten klarar mycket väl att hålla den höga språkliga nivån och inledningen är även här av den kraftfullare sorten. Med hög intensitet och bibehållen trovärdighet berättar författarna om skillnaderna mellan 1974 och 2008, och detta med ett mer levande språkbruk, mer målande och, om jag så får säga, med mer intagande beskrivningar såväl för detaljer som för helheten.

Stämningen byggs sedan skickligt upp från jordbrukssamhället fram till nuet, metodiskt och långsamt och ibland, känns det som, nästan i realtid. När läsaren närmar sig den sista fjärdedelen av texten har nyfikenheten växt till ett närmast maniskt tillstånd, där man som en galning skummar igenom innehållet för att finna svaren på de stora frågorna.

Sammantaget håller texten en hög språklig nivå, dramaturgiskt finns det heller inget att anmärka på. Som tidigare nämnts läggs ett stort ansvar på läsaren, vilket för vissa kan kännas som nedslående eller rentav motbjudande, men för andra blir detta, liksom för mig, upplyftande. Som att klara en mycket svår hinderbana utan att bryta några ben. Självuppfyllande och på många sätt härligt.

Om det finns någon kritik mot detta verk så är det att man får en känsla av att betänkandet inte vågar löpa hela linan ut. Inte på allvar vågar omfamna marknadskrafterna och den populistiskt darwinistiska inställningen till kultur där den breda och starka överlever och utvecklas. Inte heller vågar man värna om den smala, spetsiga kulturen som inte når mer än en handfull allvarliga och frustrerade människor men som å andra sidan träffar dessa rätt i hjärtat.

Någonstans i kulturutredningen, jag tror att det var i mitten (och jag vägrar att läsa igenom hela materialet igen), finns en oförglömlig mening som lyder ungefär så här: “Alternativet vore att lämna kulturens utveckling åt slumpen”. Och kanske är det vad denna utredning tyvärr gör, genom att lämna så stort ansvar åt den som läser den, och åt den som sedan ska fatta beslut, att själva göra sin tolkning av råden i den samma.

Men med ett språk som är så vackert stramt så stryker vi gärna ett streck över denna i sammanhanget oviktiga fotnot. Betänkandet har definitivt visat vägen för svensk kultur, om inte annat så ur ett litterärt perspektiv.

Tillägg

Här finns intressanta artiklar om Kulturutredningen.

Svd “Riksteatern samlar synpunkter”

Efter Schmolitiks recension växer nätprotesterna och kritiken.

Kulturministern intervjuas i SvD.

Kulturpropositionen presenteras i SvD.

Efter drygt två och ett halvt år borgerligt styre är det enkelt att man förleds fokusera på dagliga ting, såsom räntor, arbetslöshet och matpriser. Men varje regering har ett syfte som är större än det lilla, mer storslaget än det dagligt enkla. En bra bit in i mandatperioden har man nästan glömt detta stora och viktiga och funderar istället på om man har kvar jobbet nästa vecka. Vad är därför naturligare än att Schmolitik recenserar regeringsförklaringen, Statsministerns tal inför riksdagen vid öppnandet av årsmötet?

Redan i inledningen slår Fredrik Reinfeldt fast att berättelsen om Sverige skiftar. Att tillvaron för en gammal man i Jönköping inte är samma som för den kvinnliga(!) svetsaren i Kiruna. Man förleds att tro att Reinfeldt talar till stubbar, eller kanske underbegåvade dagisbarn, men åhörare är faktiskt Sveriges ledande politiker. Dock, den vane recensenten förstår direkt vad Reinfeldt far efter. Han vill inleda med något som alla kan hålla med om. Otroligt skickligt. En gammal gubbe lever ett annat liv än en ung tjej. Vem kan opponera mot det?

Sedan en skiftning, lika plötslig och oväntad som ljuskäglor i blicken när man kör på en mörk väg. Från ingenstans talar Reinfeldt om det känsliga, den borgerliga idén och kraften hos varje individ. Samstämmigheten med föregående självklarhet ligger fortfarande som en varm filt över åhörarna och man känner hur de rödgröna försöker komma ur sin pålurade konsensus, försöker hitta tillbaka till konfrontation. Då, precis innan de rödgröna hunnit kasta av sig filtarna och hoppa upp, stridsberedda som drogade tuppar, byter Reinfeldt ämne igen och pratar om vikten av bra äldrevård, skola, rättsväsende och sjukvård. Vem kan säga emot det? Hans ord, förstår man nu, är som laxar och däri hans storhet.

Regeringsförklaringen fortsätter i något som bäst liknas vid telegraftakt: “Trendbrott i arbetslösheten kom, blågult överskott kom, löna sig att arbeta, kom. Utmaningens vargkäftar grinar Reinfeldt i ansiktet, att gå in och vidröra varje för människan viktigt ämne på 13 sidor. Det är bitvis stämningsfullt och många av de mest kraftfulla avsnitten handlar om människans inneboende utanförskap och svårigheten att komma ur detta tillstånd.

Formatet är den främsta fienden och mjölksyran är ständigt närvarande. Här ett exempel: “Aghanistan förtjänar särskild uppmärksamhet. Utvecklingen där ger anledning till fortsatt oro. Sveriges engagemang är brett och långsiktigt”. Afghanistan förtjänade alltså till slut bara tre korta meningar.

Regeringsförklaringen berör många intressanta ämnen, men bara flyktigt, som en mjuk fjäder som smeker en kind. Sedan står man kvar där, ensam, med frågorna och en lätt kittlande känsla där fjädern berört huden. Man ville ha mer.