Bloggen Witchbitch har ett av bloggsveriges mest tilltalande och lockande namn. Nästan som en sagornas siren dras man till bloggen, ivras att knappa in bloggnamnet i adressfältet. Men håller innehållet i bloggen vad namnet utlovar?

Jag går in på bloggen och pulsen rusar. En witch som också är en bitch. Förväntar mig trollformlar och inälvor och tasksparkar och sarkasm, och allsköns vidrigheter. Förväntar mig en sarkastisk gryta av slemmiga ingredienser som står och puttrar medan en fullblodsbitch med en Paris Hilton-aktig hund på axeln står och rör i den.

Redan i det första inlägget hamnar mina förväntningar på skam. Birgitta Alvtegen, bloggens upphovskvinna, drar lansen för Sveriges marginaliserade. hon går förvisso till attack mot Jan Helin men inte på ett bitchigt sätt. Inte med hjälp av trollformlar. Utan påläst och medtodiskt och med ett socialt patos.

Efter denna blödiga inledning följer ett inlägg om beroende (hennes eget) och att hon ska skaffa hund. Hon försvarar Caroline af Ugglas och hon skriver om U2. Det måste sägas, det som ni redan har fattat. Birgitta Alvtegen verkar vara en synnerligen varm, omtänksam och generös människa. Det är givetvis sjukt enerverande. Hon verkar inte vara en häxa och hon verkar inte vara en bitch.

Jag lämnar bloggen andligt rikare än när jag gick in på den, vilket definitivt inte var min avsikt. Men det är då det slår mig. Namnet Witchbitch är givetvis taget för att locka in avfällingarna. De som behöver omvändas. De som är som jag. Och i så fall har hon lyckats.

I vårt bloggrostande har vi kommit till pr-byrån Ronge Kommunikations blogg som känns lite som en sober, grå version av torghandeln på Hötorget. Men istället för äpplen och päron säljer man pr, medieträningar, retorikträningar och workshops inom sociala medier. När man läser Ronge Kommunikations blogg tar man sig utan att tänka mot plånboken. Är den kvar? Har de snott den? Man tänker “jag vet att de sluga djävlarna försöker lura mig”

Ofta är det uppenbart. Ett inlägg kanske handlar om krishantering eller sociala medier, beskriver något som händer som ska relatera till en själv. Så att man översätter, aha. Det där behöver jag också. Men andra gånger handlar ämnena inte alls om något som byrån erbjuder. Och det är där det blir läskigt. När de inte längre skriker ut sina varor. När det sobra grå inte längre påminner om hötorget.

För då vet man att informationen kan slinka in. Och man vet inte vilka reaktioner den väcker när den väl är inne. Man bara vet att den är där, maskerad. Ligger och lurar under ytan. Köpimpulsen. Och den sliriga vd:n i kostym, i röd slips, han som ser ut att kunna sälja sin hund utan att tänka två gånger. Honom litar jag bara inte på. Och det hjälper inte ett dugg att det är jag.

Inne på Blondinbellas extremt hyllade, lyckade och skickligt marknadsförda blogg talas det kläder. Det talas kläder och smink och väskor på längden och på tvären och för en 30-plussare är det lätt att känna sig “ute”.
Men Blondinbella vill bli jurist. Och i inlägget om hur gymnasiet borde göras om kan man också ana fortsatta politiska ambitioner. Blondinbella är ju med i MUF.
Så Schmolitik klöser sig ur det rosa och fluffiga provrummet som har speglar överallt, speglar som visar valkar och födelsemärken och kläder som inte sitter på oss som de sitter på modellerna. Vi klöser oss ur därifrån, lämnar efter oss högar av smala byxor som inte passar, och hamnar i något som vi känner igen. Den politiska debatten.
Vi rekommenderar verkligen alla att läsa hela inlägget “reformera skolan“, då det är som en vacker naivistisk tavla, skapad av en glad tonårings säkra hand. En tavla som inte bara en stolt förälder vet att älska och uppskatta.
Redan i inledningen “Jag har suttit och funderat på hur gymnasiet borde förbättras, såsom nuläget är är inte hållbart” så anar man att något stort är på väg att hända. Man liksom ba bjuds in i klassrummet, typ åsså ere roliga timmen.
Och skrattet väller upp inuti, ett välmenande skratt inte alls elakt, redan vid första punkten:
“All skoltid borde ske som på högskolan. Med vissa lektioner som är obligatoriska, och vissa är inte det. Dom lektioner som är borde vara mer föreläsningar.”
Sedan följer ett antal punkter fram till the grand final, den så kallade slutklämmen:
“Skolan är jätteviktig men det fungerar inte idag. Skolan måste våga tänka i nya banor för att passa vår tids ungdomar och gå efter det samhälle och vardag vi lever i, inte våra föräldrars tid.”
Och man ser framför sig hur skolan tänker så det knakar. Den tänker och tänker skolan, lägger pannan i djupa veck och undrar hur den ska lyckas rycka upp sig och komma in i 2000-talet, in i bloggsvängen.
“Har du egna ideér? Skriv i kommentarsfältet! .. (Eller så skriver du ut inlägget och räcker fram till din rektor och den personen i sin tur får gå via skolverket)”
Schmolitik skrev ut inlägget och gav det till en erfaren rektor men fick tillbaka det med en massa rödmarkeringar. Längst ner finns det ett personligt omdöme “Punkterna visar framförallt att den svenska gymnasieutbildningen måste storsatsa på svenska. Annars ges inte rätt förutsättningar för tonåriga bloggdrottningar som vill sluta jobba vid 25″.

På Kulturbloggen vill alla ha en bit av dig

Kultur, smaka på ordet. Blunda. Tänk på allt som ryms under/i/bakom dessa sex bokstäver. Metallica. Slumdog Millionaire. TV3, Den amerikanska moralismen. Björn och Benny, Philip Roth. Kulturminister Adelson Liljeroth.

När man tänker efter är nästan allt kultur. Och om man surfar in på Kulturbloggen så får man denna insikt bekräftad. Man överfalls av all sorts kultur, av Nine Inche Nailes och Stephanie Meyer, av Noomi Rapace och gigantiska dinosaurier. Till och med av Bamse.

Bredden och omfånget av angreppet får besökaren att tappa andan, och man tänker samtidigt: jag hatar kultur/jag älskar kultur/jag är likgiltig. Att besöka Kulturbloggen är som att hamna i en hiss med 20 slumpmässigt utvalda kulturprofiler i olika åldrar och genres. Några är tecknade och några är galna.

Det går inte att undvika att tänka: Det här är en galnings verk. Men sedan får man äta upp sina fördomar. För Rosemari Södergren ser sjukt sympatisk ut. Snäll. Inte alls, som någon kunde misstänka, som en utmärglad svartsminkad galning riden av tusen demoner.

Så låt oss sammanfatta det så här: På Kulturbloggen finns det mycket av allt. Drick mycket vätska och besök den inte obeväpnad.

Ägg till det digitala köksbordet

Bloggen Opassande marknadsför sig som ett digitalt köksbord. Jag skulle vilja bli bjuden på lunch hemma hos Emma som skriver bloggen. Först skulle vi prata lite fildelning och Piratpartiet och sedan skulle vi prata lite nedladdning och upphovsrätt och slutligen skulle vi prata lite musikindustrin och rättegången mot Pirate Bay. 

Dessa samtalsämnen utgör inte en balanserad lunchtallrik i ett normalt hushåll. Dessa samtalsämnen är som ett digitalt köksbord med 30 hårdkokta ägg.

Man vill liksom fråga Emma, ”okej, så du är för fri fildelning, hajar. Annars då? Har du lite kaviar till äggen?” Fildelning, fildelning, fildelning. Dela en tallrik fil på ett digitalt köksbord fullt med ägg. Till slut brinner det i huvudet och man hör hur någon viskar med en skön, len, stämma - ladda ner mig, ladda ner mig, ladda ner mig.

Nästan så att man vill sätta sig på en torrent och bara rida därifrån. Rida hem till datorn och tokladda ner så många filmer och album att bredbandet skriker i ångest. Stå där och skrika åt datorn ”Ta den här, upplevelseindustrin, upplev den här! Och den här filmen tänker jag inte ens se men jag laddar ner den i alla fall, för att kunna ladda upp den åt andra, hajar ni? Och jag gör det med min trådlösa uppkoppling så att jag kan skylla på grannen när ni ringer på dörren IFPI. Ta den i baken!”.

Som ni hör: Opassande påverkar mig, bryter ner min skröpliga moral och min känsla för rätt och fel. Ersätter denna stenåldersmoral med en helt ny, baserad på välformulerade fakta, där den lilla människan har rätt och de stora bolagen har fel. För vem kan äta 30 hårdkokta ägg utan att bli påverkad?

Alla som läser Jonas Morians blogg Promemorian vet vad jag menar. Det är som att vara instängd i en socialdemokratisk valstuga med en ovanligt nitisk valarbetare, med dörren låst, fastsurrad i en stol. Medan Jonas Morian genom en slang kopplad till ens huvud, liksom bara pumpar in s-märkt information i skallen på en.

Det känns som att man förvandlas till Neo i Matrix.

Men istället för att man lär sig Kung Fu, Karate och hundra språk, så lär man sig hur den socialdemokratiska processen fungerar, vad som händer bakom den röda kulissen och vilka socialdemokrater som är på väg upp och vilka som är på väg ut. Och givetvis varför alliansen i stort som smått inte är något att ha.

När man tar sig ut ur valstugan, alltså lösgör sig från sin mentala förlamning och klickar sig bort från bloggen, är man lätt vimmelkantig. Det enda som är kvar tydligt i hjärnan, som vägrar försvinna, är hur Jonas Morian har sitt huvud lite på snedden och hans hypnotiska blick. Något hände därinne.