Bloggen Witchbitch har ett av bloggsveriges mest tilltalande och lockande namn. Nästan som en sagornas siren dras man till bloggen, ivras att knappa in bloggnamnet i adressfältet. Men håller innehållet i bloggen vad namnet utlovar?

Jag går in på bloggen och pulsen rusar. En witch som också är en bitch. Förväntar mig trollformlar och inälvor och tasksparkar och sarkasm, och allsköns vidrigheter. Förväntar mig en sarkastisk gryta av slemmiga ingredienser som står och puttrar medan en fullblodsbitch med en Paris Hilton-aktig hund på axeln står och rör i den.

Redan i det första inlägget hamnar mina förväntningar på skam. Birgitta Alvtegen, bloggens upphovskvinna, drar lansen för Sveriges marginaliserade. hon går förvisso till attack mot Jan Helin men inte på ett bitchigt sätt. Inte med hjälp av trollformlar. Utan påläst och medtodiskt och med ett socialt patos.

Efter denna blödiga inledning följer ett inlägg om beroende (hennes eget) och att hon ska skaffa hund. Hon försvarar Caroline af Ugglas och hon skriver om U2. Det måste sägas, det som ni redan har fattat. Birgitta Alvtegen verkar vara en synnerligen varm, omtänksam och generös människa. Det är givetvis sjukt enerverande. Hon verkar inte vara en häxa och hon verkar inte vara en bitch.

Jag lämnar bloggen andligt rikare än när jag gick in på den, vilket definitivt inte var min avsikt. Men det är då det slår mig. Namnet Witchbitch är givetvis taget för att locka in avfällingarna. De som behöver omvändas. De som är som jag. Och i så fall har hon lyckats.