Det har tagit Kulturutredningen ett och ett halvt år att författa betänkandet som i februari i år lämnades över till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Schmolitik har väntat ivrigt på denna milsten inom den svenska moderna politiska litteraturen och har nu nöjet att recensera verket till både form och innehåll.

Betänkandet inleder med rubriken ”Grundanalys” som i sin enkla kraftfullhet och sin inkapslade spänning omedelbart lockar till ytterligare läsning. Spänningen dalar något redan efter den första sidan då läsaren tvingas på reklam om formgivare och förlag. Onödigt och lismande, anser jag, då ett verk av denna magnitud givetvis marknadsför sig självt.

Men sedan, precis när intresset svalnat något: Ett personligt brev till Lena Adelsohn Liljeroth och återigen har man fångat läsaren i sitt garn. Inget mindre än ett retoriskt mästerligt grepp. Genom brevet utvecklas relationen mellan författarna och ministern. Det rent mänskliga förkroppsligas och lägger myndigheten och politiken i en behaglig, och nödvändig, skugga.

Språket i brevet är stramt och nyanserat, inte olikt ett torrt vitt vin av bättre kvalitet. I brevet lämnas ett stort ansvar för att hålla intresset uppe åt läsaren, dels tack vare ett rikt utbud av namn, såväl kända som okända och dels genom att man, till synes utan annat uppsåt än att förvilla läsaren, kastar fram en stor mängd datum.

Vitt vin eller ett betänkande?

Ett annat djärvt grepp märks redan i innehållsförteckningen där man ömsom har använt höger- och ömsom vänstermarginal. Det är vackert, väldigt vackert och när man scrollar ner snabbt blir symmetrin slående uppenbar. Det är en balans här, vill författarna med största säkerhet säga, i texten såväl som i kulturlivet i stort.

Sammanfattningen inleder djärvt med meningen: ”Kultur är de mönster som vi människor skapar för vår samvaro”. Så vackert och insiktsfullt att man vill plocka ut den meningen och ta med sig hem. Kanske brodera på en kudde. Eller bara fästa med magneter på kylskåpet.

Men samtidigt, i ljuset av denna inledning, blir kritiken oundviklig och i sammanhanget nästan generande uppenbar, för alla som liksom vi dansar runt i kulturens vardagsrum:

Hur ska denna nästan obehagligt höga nivå för såväl språk som dramaturgi och samhällsfilosofi kunna upprätthållas i 296 sidor?

Våra farhågor kommer snabbt på skam. Den första delen av betänkandet håller faktiskt samma nivå, inte minst på grund av att man förtydligar ett antal kulturpolitiska mål utan att hemfalla till en förflackning av den bitvis, för lekmän, fullkomligt obegripliga prosan.

Nej, målen som kommer i punktform, liksom pistolkulor, är spännande. Ibland nästan olidligt spännande. Som exempelvis under punkt tre när författarna med en befriande uppkäftighet uppmanar hela det politiska etablissemanget att äta upp kulturen som en åttaarmad bläckfisk. Och sedan, precis när man anar att upproret väntar bakom hörnet, gör författarna en tvär gir och avslutar med den formidabelt intelligenta meningen:

”Eftersom det är en fråga som inte kan göras enbart utifrån det kulturpolitiska perspektivet tar vi dock inte ställning till vilka alternativ som kan vara mest attraktiva och möjliga.”

Huvudtexten klarar mycket väl att hålla den höga språkliga nivån och inledningen är även här av den kraftfullare sorten. Med hög intensitet och bibehållen trovärdighet berättar författarna om skillnaderna mellan 1974 och 2008, och detta med ett mer levande språkbruk, mer målande och, om jag så får säga, med mer intagande beskrivningar såväl för detaljer som för helheten.

Stämningen byggs sedan skickligt upp från jordbrukssamhället fram till nuet, metodiskt och långsamt och ibland, känns det som, nästan i realtid. När läsaren närmar sig den sista fjärdedelen av texten har nyfikenheten växt till ett närmast maniskt tillstånd, där man som en galning skummar igenom innehållet för att finna svaren på de stora frågorna.

Sammantaget håller texten en hög språklig nivå, dramaturgiskt finns det heller inget att anmärka på. Som tidigare nämnts läggs ett stort ansvar på läsaren, vilket för vissa kan kännas som nedslående eller rentav motbjudande, men för andra blir detta, liksom för mig, upplyftande. Som att klara en mycket svår hinderbana utan att bryta några ben. Självuppfyllande och på många sätt härligt.

Om det finns någon kritik mot detta verk så är det att man får en känsla av att betänkandet inte vågar löpa hela linan ut. Inte på allvar vågar omfamna marknadskrafterna och den populistiskt darwinistiska inställningen till kultur där den breda och starka överlever och utvecklas. Inte heller vågar man värna om den smala, spetsiga kulturen som inte når mer än en handfull allvarliga och frustrerade människor men som å andra sidan träffar dessa rätt i hjärtat.

Någonstans i kulturutredningen, jag tror att det var i mitten (och jag vägrar att läsa igenom hela materialet igen), finns en oförglömlig mening som lyder ungefär så här: “Alternativet vore att lämna kulturens utveckling åt slumpen”. Och kanske är det vad denna utredning tyvärr gör, genom att lämna så stort ansvar åt den som läser den, och åt den som sedan ska fatta beslut, att själva göra sin tolkning av råden i den samma.

Men med ett språk som är så vackert stramt så stryker vi gärna ett streck över denna i sammanhanget oviktiga fotnot. Betänkandet har definitivt visat vägen för svensk kultur, om inte annat så ur ett litterärt perspektiv.

Tillägg

Här finns intressanta artiklar om Kulturutredningen.

Svd “Riksteatern samlar synpunkter”

Efter Schmolitiks recension växer nätprotesterna och kritiken.

Kulturministern intervjuas i SvD.

Kulturpropositionen presenteras i SvD.